Insändare: "Vart är min fina travsport på väg?"

Naturligtvis blev det travgymnasium och hästar för hela slanten. Jag provade på sporten i både Italien och USA men Sverige var så klart bäst. Prissummorna i loppen var bra och en matlapp räckte till mycket.

Montén infördes i Sverige och det var fantastiskt att få rida sina egna och andras hästar i lopp, betydligt roligare än att köra. Tyvärr infördes fystesten och då lade jag av med den disciplinen. Det går inte att jämställa ridning med löpning och jag skulle aldrig utsätta min häst för dålig ridning för att jag inte orkade. Sedan blev det som det blev med den sporten med ett fåtal proffsryttare kvar, jag hoppas inte sulkysporten går samma väg.

Firmans underskott är gigantiskt

Det var då det för sisådär 15–20 år sedan. Nu är det andra bullar som serveras. Allt har blivit dyrare och att prispengarna har inte hängt vet vi nog alla. Nu är mitt underskott i firman gigantiskt för jag har alltid sett till hästarnas bästa.

I brist på hovslagare utbildade jag mig själv till en. Jag uppgraderade körkortet för att få dra tyngre släp. Jag köpte alla redskap som krävs för att ta eget hö. I brist på bra träningsmöjligheter blev jag inspirerad av Öystein Tjomsland, dock med begränsad budget och gjorde en modell av galoppgrop.

Ska vi skjutsa dem så mycket?

En jordbana anlades på täkten. Båt och bryggor köptes för att kunna simträna hästen. Galoppgropen föll dock inte pållen i smaken och det gjordes mest vilda krumsprång där. Jordbanan flöt bort av regnet och växte igen. Simträningen flöt på bra tills ett svårt tramp gjorde min pälskling till konvalescent. Efter all simträning hatade hon den trogna hästfinkan och jag slog på stort och köpte mig en hästbuss vilket föll prinsessan i smaken.

Ännu en idé sattes i verket när jag och en annan hängiven amatör tröttnade på att transportera hästarna flera gånger i veckan för att utnyttja travbanans träningsanläggning. Vilken häst mår bra av att skjutsas så mycket bara för att få träna?

De har skurit av oss från skogen

Vi hade hittat en fin backe att träna hästarna så vi krattade och krattade sten och beställde gruslass och vägen blev fin. Vi harvade och höll den slät och fin. Hästarna älskade backen och presterade bra vi var nöjda och glada. Äntligen hade man lyckats med något.

Sen började klagomålen från enstaka bybor. Vi fick inte ha varningsskyltar för hästar som vi av omtänksamhet satt upp, då kunde man lika gärna ha varning för bilskyltar tycktes det. Sedan gillades det inte att man skulle ha egen sladd vid vägen heller. Problemet är att det myckna tyckandet kommer från skogsägare som sätter bommar för alla skogsvägar och lägger grovgrus på dem. De har ju avskurit oss från skogen och nu får vi inte vara på byvägar heller? Fina backen är inte heller en särskilt trafikerad väg, den leder ju rätt in i skogen.

Föder upp hästar ingen vill köpa

Jag hade även tidigare ambitioner och frågade en skogsägare om lov att röja sly och välta upp en gammal skogsväg som växt igen så vi kunde köra häst där. Det fick vi lov till och när arbetet var gjort och jag ville få ansöka om servitut så vi kunde lägga på grusmaterial blev det tvärnej från skogsägaren. Nu har den vägen växt igen. Så bra gick det försöket.

Som travtränare och uppfödare är man tydligen inte viktig för landsbygden trots att hästsporten omsätter miljarder. Jag köper det bästa fodret, anlitar veterinärer, equiterapeuter, massörer. Jag köper spån som numera är värt sin vikt i guld. Jag föder även upp fina kallblodstravare som ingen vill köpa. Jag har synpunkter på mycket men ingen vill lyssna. Vart är min fina travsport på väg?

Uppgiven travamatör i ett hästfientligt samhälle.