Insändare: "Karlsson ser inte elefanten i rummet"
Svensk travsports Robert Karlsson borde kanske ta jobb på cirkus, även om de senaste turerna kring ATG:s inkompetens har en viss cirkuskänsla över sig, dock med den skillnaden att en ordinär cirkus roar sina besökare, medan ATG förefaller göra sitt bästa för att göra kunderna så förtretade som möjligt.
ATG:s ständiga haverier lämnar vi dock för tillfället, och konstaterar i stället att inte ens de som sköter vår älskade travsport verkar ha någon egentlig koll på vad som sker.
Insändare i Travronden
Detta är en insändare. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.
Travronden värnar om det fria ordet och yttrandefrihet. Vi vill att du ska uttrycka din åsikt och dela med dig av dina goda tankar och idéer. För att bli publicerad krävs att du håller god ton, följer våra riktlinjer och svensk lag.
Och det är här elefanten kommer in, den som Svensk Travsports sportchef (och han är på intet sätt ensam) uppenbarligen har mycket svårt att få upp ögonen för. Den elefanten heter catchdriversystemet. Nu är Karlsson delvis ursäktad när han vidarebefordrar en myt, då det knappt existerar en enda sändning, eller för den delen en enda artikel, som inte lovordar proffskuskarna på ett sätt som får mig att tro att inte ens Jesus hade gjort det bättre i en sulky, och han kunde ju som bekant ändå gå på vatten.
Vi blir kort sagt ständigt matade med lovprisningar av kuskeliten från olika travexperters håll, och upprepar man en lögn, eller i varje fall en illa underbyggd uppfattning, tillräckligt ofta så förvandlas den ju inte sällan till en sanning.
För när Karlsson hävdar att "kuskarna som kör mest gör det väldigt bra" stirrar han sig blind på att segrarna numera fördelas på färre händer och förbiser, eller är lyckligt omedveten om, det som faktiskt ligger bakom den utvecklingen. När jag började intressera mig för det här (det var redan på rivbongarnas tid – så jag har varit med ett tag...) fanns det möjligtvis popstall, och nog hände det att stortränarna lejde ut styrningar om de hade flera hästar i samma lopp. Men det tillhörde ovanligheterna.
För att illustrera hur det såg ut då plockade jag fram en gammal V65-guide från Halmstads V65-omgång den 15 november 1980. Och som jämförelse tar jag då givetvis de två V75-omgångar som har körts på Halmstad i år. Om vi tittar på fördelningen mellan hästar och kuskar så har det sett ut så här:
- Halmstad 15/11 1980: 75 startande hästar - 44 kuskar - häst i snitt per kusk 1,70
- Halmstad 2/3 2024: 86 startande hästar - 37 kuskar - häst i snitt per kusk 2,32
- Halmstad 6/7 2024: 68 startande hästar - 32 kuskar - häst i snitt per kusk 2,13*
*Omgången innehöll ett lärlingslopp, det är borträknat då det inte kördes lärlingslopp på V65 1980.
“Det är kanske inte så konstigt"
Detta kan ju förefalla som en marginell skillnad, men så är givetvis inte alls fallet. Om hästmaterialet har minskat inom svenskt trav har uppenbarligen kuskmaterialet gått åt samma håll. Om detta stickprov visar sig stämma även rent generellt, och jag har ingen anledning att tro att så inte skulle vara fallet, har antalet kuskar som nu är med och slåss om segrar och ära i V75 minskat med omkring 25 procent i förhållande till hur det såg ut under 80-talet.
Som om inte detta vore nog kan de mest framträdande av lånekuskarna inte bara förlita sig på förstastyrningar från etablerade storstall, de kan inte sällan dessutom själva välja bland flera hästar i loppen. Det är kanske inte så konstigt att snedvridningen accentueras ytterligare.
“Det är och förblir patetiska försök”
Om man som Magnus A Djuse är förstakusk åt både Timo Nurmos och brodern Mattias Djuse, två av Sveriges mest framgångsrika och största tränare, får man i klartext vara en rejäl klant i sulkyn om man inte ska hamna i toppen av kuskligorna. Och någon klant är definitivt inte Magnus A Djuse.
Man kan laborera hur mycket man vill med propositionsskrivande och ditten och datten, men det är och förblir tämligen patetiska försök att få loppen mer intressanta när det ändå hela tiden är samma individer som tävlar om prispengarna. Själv har jag ett radikalt förslag som jag tror kan vara minst lika konstruktivt som de Robert Karlsson framför.
“Vore önskvärt att att ta bort catchdriversystemet”
Det är dags för svensk travsport att införa skiktade prisskalor, i varje fall inom V75. Mitt förslag är att 20 procent tillförs prissumman för den häst som körs av sin tränare, medan 10 procent tillförs den häst som körs av en lärling av mera orutinerat slag (förslagsvis en lärling som inte kör mer än omkring 250 lopp om året).
Ett annat förslag kan också vara att permanenta ett upplägg där varje V75:a innehåller två lärlingslopp, och då gärna minst ett av dem ett voltstartslopp med flera volter. Jag utgår då ifrån att vi inte kan ta bort catchdriversystemet, även om det vore önskvärt och något som svensk travsport säkert skulle må enbart bra av, men vi kan på det här viset åtminstone begränsa skadeverkningarna.
– Magnus Törnros
Ämnen i artikeln
Så jobbar Travronden med journalistik
Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.