Insändare: "Drömmen som blev en mardröm"

En tjej som fick sin dröm uppfylld att få arbeta med hästar, hennes stora dröm gick helt i kras. En tjej som hållit på med hästar i hela sitt liv fick chansen att få jobba i ett travstall. 

Till en början var allt frid och fröjd. Sen blev arbetsdagarna längre och längre, när det var som värst sov hon två timmar på ett dygn. Hon blev smalare och smalare, tröttare och tröttare. Hon arbetade på hårt och kämpade med att visa framfötterna. Hon ville samtidigt lära sig det hon inte kunde eller var lite osäker på. 

Inga lediga dagar (lediga helger) utan hon arbetade mellan 12–14 timmar per dag och vissa dagar ännu länge. Lunch var inget att tänka på, hon jobbade på under den tiden också. Hon kom hem från jobbet och var helt slut, orkade inte äta utan gick direkt och lade sig för att orka med nästa arbetsdag, som hon visst skulle bli väldigt lång. 

Till slut brast det, hon grät i timmar och berättade att hur mycket hon än jobbade och slet, försökte göra rätt och riktigt så var hennes arbete aldrig bra. Hennes dröm var en mardröm. Hon berättade att hon blivit utsatt för fruktansvärda grova kränkningar genom ord, anklagad för att ljuga och för att vara lat. 

Hon berättade om kraven som hon skulle hinna med, vilket för mig är helt orimligt att x antal personal (man var inte direkt överbemannad, tvärtom) ska hinna med allt från att mocka, eller skotta som ni säger i travvärlden, spåna upp boxar samt fodra boxar. Däremellan hämta hästar i hagarna som skulle selas ut. När dessa hästar var på banan för träning skulle nästa gäng hämtas och förberedas för att selas ut. Eller så skulle några åka till veterinären få att kollas igenom efter gamla eller nya skador, vilket gjorde att en personal blev fast där halva eller hela dagen. 

Nu är det inget litet travstall det handlarom, utan ett stort travstall med många hästar. 

Är det på detta sätt man ska behandla sin personal? När hon berättade detta för mig låter det som att många travstall bryter mot väldigt många lagar och förordningar. Kan någon förklara för mig hur detta kan vara möjligt i Sverige i dag, i en av landets största sporter? Hur tänker man som arbetsgivare när man kränker, anklagar och behandlar sin personal nedvärderande. 

Nu är det inte alla travstall som behandlar sin personal på detta sätt. Så jag tänker inte dra alla över en kant. Jag förstår också att man som travtränare har lite press på sig att leverera resultat till hästägare, men det kan inte vara på bekostnad av hästskötarna. 

Så till er travtränare som behandlar er personal på detta sätt som jag skriver om i texten ovanför, skärpning! Man får ingen mer personal när man inte kan bete sig. Läs på vad som gäller!  

För mig som nu ska försöka se till att denna tjej kommer tillbaka på fötterna igen, blir det ett jättejobb. Sjukskriven är hon på grund av det dåliga måendet, den grova psykiska kränkningen som har pågått. Det kommer ta flera år innan hon överhuvudtaget kommer att lita på någon arbetsgivare igen. Hon kommer aldrig mer att sätta sin fot i ett travstall, vilken är otrolig synd. I mina ögon är en hon otroligt duktig tjej som hanterar de flesta hästar utan problem – hon ser när det ett problem med hästen, hon tar hand om skador, hon tar om hästarna som det vore hennes egna.