Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Joakim Svensson: "Pressfriheten är viktig för dig också"

Foto: CLAES KÄRRSTRAND
Foto: CLAES KÄRRSTRAND

Som boende i Sverige är pressfrihet lätt att ta för given.
Det borde ingen göra.
Sällan har journalister och ansvarsutkrävande behövts mer än i dag.

Publicerad:

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.

Travronden har getts ut alltsedan 1932. Få svenska tidskrifter har samma traditionsrika historia som travsportens ledande organ.

Efter 89 år oavkortad utdelning är det mer än en travintresserad tidningsläsare som förutsätter en duns i brevlådan varje vecka.

2021 är det inte lika självklart längre.

I olika sammanhang har jag skrivit om hur tryckerier går i konkurs, utdelningstillfällen minskas och kostnader för pappersmassa skenar och antalet riktigt travintresserade blivit färre.

Det är en del av bilden. En annan och betydligt mer glädjande del är att antalet prenumeranter på Travronden blir fler och fler. En tredje är mer allvarsam och långt mindre angenäm att prata och skriva om.

Den handlar om inskränkningar i pressfriheten. Ofta hot och hat.

I Sverige är våldet mot journalister – tack och lov – inte vardag, men på världsnivå dödades 49 journalister 2020 och hittills i år har sex förlorat livet. Enligt Reportrar utan gränsers årliga pressindex ligger vi på tionde plats i press- och yttrandefrihet. 

Det är inte så illa. Men den som tror att vi står fria och förskonade från påtryckningar, skrämselstrategier och hot om bojkotter kunde inte missta sig mer.

“Ni borde inte skriva…”

Till och med på en tidning som Travronden finns det reportrar som får utstå personangrepp och hotfulla påhopp kopplat till sitt arbete. Jag har själv haft flera samtal där personer uttryckt sig avogt för krönikörers åsikter eller befogade och korrekta nyhetsartiklar.

”Ni borde inte skriva om sånt. Det är negativt för travsporten.”

”Varför tar ni upp det? Det svartmålar travsporten.”

”Om ni inte tar bort honom som ledarskribent ska jag…”.

Det många glömmer bort är att journalistikens främsta uppgift inte är att skönmåla eller företräda en part i förhållande till en annan, utan att verifiera fakta, beskriva verkligheten, söka svar, ge perspektiv och utkräva (demokratiskt) ansvar. Ibland innebär det kritiska artiklar. Emellanåt leder det till rena hyllningstexter.

Rätt till åsiktsfrihet

Expressen gjorde nyligen en uppmärksammad publicering där några av deras mest profilerade journalister gick ut och berättade om vad de tvingats utstå i sitt yrkesutövande. Det var förfärande att läsa och upprörande att se.

För de flesta journalister i Sverige är censurerande krafter och hot om våldsverkan inget alldagligt problem. I andra länder är det långt värre. Då och då är det värt att påminna sig om att vissa texter som Travronden skrivit de senaste åren hade förmodligen aldrig publicerats i varken Kina, Polen eller för den delen Ungern.

I FN:s deklaration för mänskliga rättigheter finns följande att läsa:

”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”

Trots det har halva jordens befolkning inte rätt att säga, läsa, skriva eller trycka vad de vill. 

I Sverige, som på många vis varit en förebild på Pressfrihetskartan, grasserar andra och mer diffusa mekanismer som påverkar pressfriheten och din möjlighet att få rättmätig information.

Inte bra för någon

I vissa fall handlar det om redaktioner som skär ner på personal eller tvingas belasta färre reportrar med mer jobb och därmed inte mäktar med en granskande bevakning. Det förekommer också saker som försvårar det journalistiska arbetet. Såväl DN som Expressen och GP vittnar om att transparensen runt företrädelsevis större bolag och myndigheter krymper och PR-konsulter hyrs in för att – mer eller mindre medvetet – förtränga eller förvanska verkligheten.

Det finns också exempel på ledande personer som favoriserar “vänligt inställda medier” eller hotar med att dra in reklampengar för att det som skrivs inte passar deras agenda. I mindre skala skulle man även kunna säga att personer som uppviglar till att bojkotta en tidning försvårar rapporteringen för densamma och därmed begår ett övergrepp på pressfriheten. Den som Travronden lutar sig mot och som inte längre kan tas för given.

I en nischad genre som travet är det lätt att förvilla sig och tro att det inte förkommer. I nutid finns det fall när personer bedrivit kampanjer mot enskilda journalister på Travronden. Eller som vägrat att prata med oss för att vi tycker olika. Det finns också de uppviglat till bojkott på grund av uttryckta åsikter. Det finns till och med de som påstår att medier medvetet ljuger och mörkar. Inget av det är stämmer. Vad som däremot blir alltmer uppenbart är att färre bevakar travsporten, kräver öppenhet, fördjupar sig i viktiga ämnen och ifrågasätter makthavare och elitens agerande.

Det är inte bra för någon.

ANNONS

Ämnen i artikeln



Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.